www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=76705&previousRenderType=2

_____________________

Intryck från hovrätten  (artikel i Domareförbundets tidskrift nr 2, 2006 )

Av Christina Ramberg, professor i handelsrätt vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Inledning
Jag har under tre månader adjungerat på heltid som domare i Hovrätten för Västra Sverige. I vanliga fall är jag professor i handelsrätt på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Jag blev mycket glad över möjligheten att få arbeta på hovrätten för att på så sätt få bättre förståelse för hur juridiken fungerar i praktiken. Med denna lilla skrift vill jag förmedla några av de intryck och reflektioner som tiden på hovrätten givit upphov till. Jag syftar endast till att berätta om hur verksamheten upplevs av mig som inte fostrats in i domstolsatomsfären. Det är alltså spridda funderingar utan större mening eller mål.

Advokaterna
Det som först slog mig när jag började arbeta i hovrätten är hur viktiga advokaterna är. Domstolen är i de dispositiva tvistemålen helt bunden av advokaternas yrkanden och grunder. Det är en fröjd att vara domare när advokaterna har byggt upp sin argumentation logiskt och stringent samt pläderar på ett sätt som ger hjälpsam input till domskälen.
Tyvärr händer det att advokaten inte gör ett bra arbete. Som domare är det frustrerande att inte kunna döma rättvist på grund av att advokaten missat att åberopa vissa grunder och omständigheter. Ibland är det kanske ett utslag av taktik och strategi från advokatens sida men jag har flera gånger varit tämligen övertygad om att det är fråga om inkompetens och alltså inte om sofistikerade strategier. Det är nog svårt att förstå för en utomstående vilka tidskrävande, komplicerade och tråkiga analyser som domarna tvingas göra när advokaten varit luddig eller missat viktiga saker och därför inte givit motpartsadvokaten anledning att förmedla sin syn på centrala omständigheter. Vid flera tillfällen har min nattsömn blivit förstörd på grund av att jag känt så stor irritation över att advokaten har sumpat sin klients möjligheter till framgång.
Advokatkvaliteten är ojämn. Vissa ombud är strålande och andra ombud är uppseendeväckande dåliga. Tyvärr är det inte så enkelt för klienten att bedöma ombudets kompetens. De flesta klienter lever nog i den villfarelsen att advokattiteln borgar för tillräckligt god kompetens. Om jag vore advokat och hade för lite att göra, så skulle jag sätta mig en dag eller två på hovrättens arkiv och läsa domar. Då skulle jag enkelt hitta minst tjugo fall där det finns goda chanser att vinna ett mål på den grunden att en advokat åsidosatt de krav på fackmässighet som en klient kan kräva. Kanske blir i framtiden Archive Readers den svenska motsvarigheten till de amerikanska advokater som kallas för Ambulance Chasers?
Advokatsamfundet borde överväga om spännvidden i kvalitetshänseende inom advokatkåren är acceptabel. Jag vill gärna tro att den övervägande andelen av Advokatsamfundets medlemmar håller en god kvalitet. Denna majoritet borde se det som ett problem att inkompetenta kolleger drar ner hela kårens rykte.
Sett från hovrättens perspektiv är advokater som inte noga redogör för grunderna ett resursproblem. Hovrätten tvingas göra omfattande rättsundersökningar när en advokat med hänvisning till principen om jura novit curia (domstolen känner lagen) underlåter att noga redogöra för på vilka rättsliga grunder klienten skall vinna. Är det rimligt? En seriös advokat måste göra en omfattande rättslig analys för att bedöma om det är värt att ta tvisten till domstol. Det bästa vore om vardera partens rättsliga analys gjordes tillgänglig för domstolen så att inte domstolen behövde göra en tredje djupdykning ner i alla potentiella rättskällor. Jag tycker det vore bättre om advokaterna presenterar för hovrätten de rättskällor - i form av lagar, rättsfall, förarbetsuttalanden, handelsbruk och doktrin - som de anser talar för att deras klient skall vinna målet. Därefter skulle det vara domstolens uppgift att ta ställning till vilket värde de angivna rättskällorna skall tillmätas (naturligtvis talar jag nu endast om dispositiva tvistemål).
Ibland misstänker jag att advokaten inte har gjort någon undersökning av rättskällorna. Istället skjuter advokaten från höften och hoppas på att domstolen finner ett svar som gynnar hans klient. Detta är högst otillfredsställande dels eftersom det kan leda till onödiga kostnader för den huvudman som förlorar målet, dels eftersom det innebär slöseri med skattepengar att parter tvistar trots att de borde ge upp innan saken dras inför rätta, dels ock på grund av att en otillräcklig rättsutredning kan leda till att advokaten inte anför de för klienten avgörande grunderna och omständigheterna.
Jag menar alltså att det vore till gagn för samhället och för enskilda parter om vi i Sverige hade den engelska attityden, där domaren säger till advokaterna: ”Give me the law.” Detta skulle innebära att advokaterna inte kan räkna med att domstolen företar omfattande undersökningar av rättskällorna. En sådan reform borde inte innebära något väsentligt merarbete för advokaterna eftersom advokater enligt god advokatsed ändå redan idag måste göra detta arbete.
Principen om jura novit curia sammanhänger kanske till viss del med att parter inte behöver anlita advokat i domstol. Erfarenheten av arbetet i hovrätten får mig att tro att det vore bra med advokattvång i domstol. Det står helt klart att en part utan advokat i de allra flesta fall helt saknar kompetens att sköta sitt ärende och många gånger förlorar målet på grund av denna kompetensbrist.
Anledningen till att jag vågar föra fram så provocerande tankar är i första hand att jag inte vill att mina skattemedel skall användas i onödan. Parter utan advokat förorsakar kostnader i domstol som är helt onödiga (detsamma gäller parter med dåliga advokater). Ytterligare en positiv effekt av advokattvång i domstol är att chanserna ökar för att rätt man vinner i domstol.
Låt mig klargöra att jag anser att ett advokattvång förutsätter att parter i högre omfattning får bidrag från staten för ombudsarvode (access to justice-argumentet). Totalt sett tror jag emellertid att staten skulle tjäna mer på att betala för advokatinsatser än för onödig domstolsadministration.        forts..... Se länk på Rättsstödsfondens startsida

_____________________

Moberg och 50-talets rättsröta

Essäer 2008-03-02 | Uppdaterad 2008-02-29   (ur BORÅS TIDNING)

En stämning av uppgivenhet smyger sig över kungariket Idylliens aristokrati. Den är församlad i höstkvällen för att betvinga ett akut hot mot landets livsnerv, dess uråldriga monarki. För dessa herrar är i det fallet inget offer för stort. Men de är också kloka män, de vet att resignera när historiens gudinna själv dikterar den tragiska finalen.

Hon är dock inte ensam på scenen. I denna förtvivlans stund uppträder också antikens gud, han som damp ner ur en maskin och mirakulöst ställde allt till rätta när pjäsförfattaren hade stökat till intrigen bortom all litterär räddning.

Tack vare denna ordnande hand kan kung Alexander av Idyllien regera vidare.

Denna historia är i sin tur skriven av Vilhelm Moberg, annars inte känd för att förlita sig på makter ur skyn. Själv skulle Moberg dock ha påstått att hans roman Det gamla riket rörde sig särdeles nära verkligheten. Som författare hade han bara kryddat historien om Sverige, om kung Gustav V och hans hov, med ett par nävar satir.

Moberg avbröt sig mitt uppe i sitt romanbygge om Utvandrarna och Invandrarna för att skriva mellanboken Det gamla riket (en anspelning givetvis på Strindbergs Det nya riket). Den kom ut 1953 och förefaller efter 55 år att vara i det närmaste bortglömd. Dramatiseringen Domaren blev underlag till en film, som vid något tillfälle har visats i TV.

Varken romanen eller dramat blir begripliga utan någon kännedom om de rättsaffärer, som engagerade Moberg till den grad att hans livs projekt fick ligga till sig medan författaren lade ner otaliga arbetstimmar på att gräva i arkiven, fäkta i spalterna, tala på opinionsmöten och dessutom svara i Stockholms rådhusrätt för att olovandes ha lånat ett dokument. Han var upprörd in i själen över att ämbetsmän och hovmän missbrukat sin ställning, mörklagt sanningen och kränkt medborgare som stått i vägen för Makten.

Moberg beskylldes i sin tur för att se spöken på ljusan dag och låta sig förledas av sin misstänksamhet tills han fick drag av rättshaverist. Historien har heller inte gett honom rätt på alla punkter. Men – den som 55 år efteråt läser historien om Det gamla riket slås av likheterna mellan de absurda situationerna i boken och det som faktiskt hände i Sverige vid den tiden.

Åren kring 1950 tog rykten om att det svenska rättssamhället hade sina blottor fastare form. Det var inte enbart så att svenska medborgare förvägrades sin lagliga rätt av höga ämbetsmän. Det var dessutom så att de senare höll varandra om ryggen även till priset av att den vanliga, enkla människan störtades i olycka.

Ett av de första namn som figurerade i detta sammanhang var Karl-Erik Kejne, pastor vid Stockholms Stadsmission. Denne hade till sin egen olycka kommit i närheten av ett gäng unga, manliga prostituerade. Pastorn hade vanlig sund rättsinstinkt och anmälde det han visste, sådant som med den tidens syn var straffbart.

Trådarna ledde ända upp i regeringen; konsultativa statsrådet Nils Quensel, känd för sin idealitet och sin välgörenhet, visade sig vara bekant med ett par av pojkarna. Det farliga vittnet Kejne skulle nu komprometteras. En fälla arrangerades, enligt Mobergs version av kriminalintendenten i Stockholm, Alvar Zetterquist, och stadsfiskalen Otto Mejer. Turligt nog, eller förutseende nog, hade emellertid Kejne vittnen på plats. Han undgick knivfällan, men trakasserierna fortsatte.

Lundquistaffären var symptom på samma mentalitet att missbruka en positiom till egen vinst och andras fördärv. Domaren vid Stockholms Rådhusrätt Folke Lundquist kunde i årtionden plundra beskedliga människor, vilkas förmyndare han var eller som på annat sätt stod i beroendeställning till honom. Den ena anmälan efter den andra lades till handlingarna av Lundquists kolleger. Tidningen Arbetarens utgivare Armas Sastamoinen skrev om saken. För det fick han plikta med några månader i fängelse.

Starkast känslor väckte emellertid Haijbyaffären. I likhet med Keyne-Quenselskandalen hade den sin klangbotten i dåtidens syn på homosexualitet och lagstiftningen kring densamma.

Kurt Haijby var kriminellt belastad bakom en hjälpligt upprätthållen borgerlig fasad. Enligt eget påstående umgicks han sedan tidigt 30-tal i de mest solenna kretsar, ett äventyr som skulle ha börjat med att han tillsammans med ett par kompisar i scoutkåren sålde majblommor på Kungliga Slottet. Hans majestät hade låtit sin nådiga blick vila på honom, och en hovfunktionär gav en vink om att scouten skulle vara redo på kvällen vid ingången till kungens privata bostad.

Så har historien berättats. Men i varje fall så långt anses den vara en produkt av Kurt Haijbys fantiserande.

Sant är däremot att fru Haijby i sin ansökan om skilsmässa åberopade mannens påstådda otrohet med kungen. Riksmarskalken von Sydow uppfattade risken för att fru Haijbys ansökan skulle bli offentlig som alarmerande. Han samlade snabbt en exklusiv krets av höga ämbetsmän och funktionärer hemma i sin bostad. Förslag till lösningar av den delikata situationen bollades – men såvitt man kan förstå utan att själva kärnfrågan om påståendets tillförlitlighet kom på dagordningen. Haijby erbjöds en vistelse i det då nazistiska Tyskland i utbyte mot sin tystnad. En uppgörelse kom till stånd till priset av 1 500 kronor kontant.

En av de involverade på det etablerade samhällets sida var överståthållaren i Stockholm, Torsten Nothin. I sina memoarer, Från Branting till Erlander, placerar han sin egen roll i blygsam periferi. Hans hållning var dock välgörande rättfram: hade man med en utpressare att göra skulle denne ställas inför rätta. Men om denne Haijby ändå skulle skickas utomlands så borde det vara till en stat utan skvallerpress. Då var Hitlers Tyskland idealiskt.

De tragikomiska turerna mellan höga ämbetsmän och en om sin position medveten utpressare fortsatte genom åren. Rättssamhället företräddes vanligen av Stockholms kriminalchef Alvar Zetterquist, av makarna Haijby uppfattad som vän i familjen. Men efter kungens död 1950 blev atmosfären hastigt frostigare. Nu var det slut på förhandlingar och middagstal. För Haijby slutade det med sex års fängelse, dock utan att någon skugga föll över hans motparter i de olika transaktionerna.

I det som gav Haijbyaffären dess explosiva kraft, de då gällande moraliska och juridiska reglerna för utövad homosexualitet, intog Moberg en radikalt liberal hållning. Han hade inget särskilt mot homosexuella men desto mer mot kungar.

Om en monark levde i överensstämmelse med sin homosexuella läggning så var det hans ensak – så länge det inte trampades på andra människors rätt. Men så hade nu skett på det grövsta, även om kungen själv hölls ovetande om detta pinsamma faktum.

Vilhelm Moberg satte en ära i att hålla sig fri från fördomar, som vi nu tycker var slitstarka i hans egen kulturmiljö. Men inte heller denne bjässe förmådde lyfta sig ur sin samtid. Visst, det kan ha låtit radikalt 1953:

”Det gäller ingen klappjakt emot de homosexuella. Den avvikelsen i sin natur, som de företer, betraktar jag för min del som ett olycksöde. Ingen vettig människa vill lägga stenar på dessa människors bördor. Men nu är det ett beklämmande faktum att en mänsklig art av gamar kretsar kring dem: utpressarna. (...) Vi tänker oss nu att dessa rovdjur sätter sina klor i någon elller några av de män, som företräder de rättsvårdande myndigheterna i samhället med den påföljd att offret eller offren i rent självförsvar nödgas åsidosätta principen om likställighet inför lagen. Det är en tanke som öppnar högst kusliga perspektiv ifråga om rättssäkerheten i ett samhälle.”

Citatet är hämtat ur den andra bok som Moberg gav ut 1953, Att övervaka överheten, en samling artiklar och föredrag om rättsaffärerna. Här förs seriösa, ibland som i citatet nästan empatiska resonemang. I Det gamla riket släpps däremot gäcken lös utan några löplinor.

Tingsnotarien Urban Secretessius har fått ett stipendium för att studera rättsväsendet i landet Idyllien, någonstans i södra Europa. Den unge ämbetsmannen från norr häpnar över framstegen på det beståendes grund. I Idyllien finns ofantligt mycket att lära för en ung svensk ämbetsman i början av sin karriär. Se bara hur deras byråkrati praktiskt taget har eliminerat arbetslösheten, idyllierna befinner sig i väntrum och köer. Landets press informerar fortlöpande medborgarna om att förtroendet för myndigheterna är orubbat. De höga ämbetsmännen i polismyndigheten tar gadden ur kriminaliteten genom att själv samarbeta med den.

Tack vare personliga relationer får Secretessius ta del av det gamla rikets bäst bevarade hemligheter. Medborgarna förskonas från sådana pinsamheter tack vare förtroendefull samverkan mellan de högsta ämbetsmännen och de tongivande chefredaktörerna. Systemets överlägsenhet kan sammanfattas i två ord: ömsesidigt förtroende. Sålunda har det knappast förekommit någon publicitet kring följetongen med de återkommande anmälningarna om förskingring, bedrägeri och annat mot domaren Cunning.

Strax före den svenske juristens hemresa blir det denne förunnat att känna historiens vinge över sin panna, i skuggan av en hotande katastrof. Den innersta kretsen, dit tingsnotarien vid Norra härads domsaga i Småland således har tillträde, känner givetvis till hemligheten med monarkens nådiga exklusivitet i känslolivet. Dessvärre är den också känd av förbrytaren Crimson, som själv påstår sig ha varit föremål för konungens nåd. Nu hotar han med offentlighet. För det idylliska riket vore detta en dödsstöt:

”Ni förstår det utomordentliga allvaret i den angelägenhet, som jag här i djupaste förtrolighet behandlat med er? Om Hans Majestäts nådiga avvikelse bleve känd för allt folket, så skulle den omedelbart vinna efterföljd. Idylliens män skulle inte längre älska kvinnor. Självklart skulle skadeverkningarna härav bli svåröverskådliga för vårt land. Det skulle hotas av yttersta fara. Vårt folk skulle upphöra att fortplanta sig. Det skulle så småningom dö ut. Vårt härliga, livsdugliga, kärnfriska idylliska folk!”

Under detta ohyggliga hot lever och verkar de, justitieministern och Folkets Ombudsman och hovmarskalken och de andra dignitärerna. Men de vet sin plikt om den så kräver av dem att de måste lisma och låtsas vänskap med denne Crimson.

Och så denna uppgivenhetens kväll när allt ändå tycks vara förlorat! Crimsons hund, den enda varelse han hyser ömmare känslor för, har sprungit bort. En förtvivlad husse ställer ultimatum: antingen hunden tillbaka vid midnatt eller hemligheten avslöjas! Pendylen slår sina ödesdigra slag, dimmar klibbar mot rutorna.

”Circeronius sade: Det är dimman. Det är naturen själv som har ingripit. Vad kan sedan polis och militär uträtta? (...) Vårt folk är predestinerat till undergång. Vad kan polisens radiobilar, militärens skallgång, flygvapnets spaningar göra mot det blinda och obevekliga ödet?”

Dock: i sista andlösa ögonblicket ordnar sig allt till det bästa.

Inte så våldsamt skrattretande? Nej, det är inte höjdpunkten i Vilhelm Mobergs litterära gärning. Men likafullt: avståndet är så knappt mellan Sverige och Idyllien, mellan satir som går över i grovhuggen parodi och en redogörelse för vad som faktiskt hände, att Mobergs egen formulering inställer sig:

– Kusliga perspektiv på rättssäkerheten.

Bengt Ingvar Ekman, f.d. andreredaktör  www.bt.se/kultur/essaer/moberg-och-50-talets-rattsrota(507411).gm

Affärernas Peter Bratt
Kultur 2008-03-05 | Uppdaterad 2008-03-05   (ur BORÅS TIDNING)

Kultur. Tisdagkväll, Kulturhuset. Lilla Scen var fullsatt när Peter Bratt mötte BT:s kulturchef Stefan Eklund för ett samtal om Peter Bratts memoarer Med gott uppsåt.
– Bilden på omslaget är tagen 21 april 1974, sa Stefan Eklund. Du ser ut som en 70-tals intellektuell: pipa, polokrage, din son har en afghanpäls. Kommer du ihåg när bilden togs?
– Det var samma dag som jag kom ut ur fängelset, säger Peter Bratt.
– Förste maj samma år ? Då var jag i Borås och höll första majtalet för SKP.
Han fick ett års fängelse för spioneri. Brottet: han avslöjade att Sverige hade en hemlig underrättelsetjänst, IB. En som inte fanns på papperet, och vars budget finansminister Sträng plockade ihop från posterna ”övrigt”.
– Dom som jobbade där fick ingen pensionspoäng, dom fanns inte! sa Peter Bratt.

Säkerhetstjänst
Peter Bratt jobbade själv inom militärens underrättelsetjänst. Den lagliga biten. Men han hade en kompis, Håkan Isacson, som var den verkliga källan. Han berättade underliga historier om sitt liv inom IB, intriger som Peter Bratt först hade svårt att tro. Men som han sedan publicerade:
– Och när jag frågade justitieminister Geijer vid ett tillfälle om något var fel i vår artikel, bekräftade han att allt stämde.
IB hade två delar, en inrikes som registrerade åsikter.Och det styrdes av socialdemokratiska partiet. ”Det höll på att bli en enpartistat”.
– Men det vi var verkligt upprörda över var utrikesdelen, sa Peter Bratt. Att man samarbetade med USA och Israel, västmakterna, trots att man förnekade det offentligt.
Man talade om järntriangeln - SÄPO, militärens säkerhetspolis och IB. När inte SÄPO kunde lämna ut namn på amerikanska desertörer, för att det fanns en viss demokratisk koll, lämnade man över till IB. Som kunde lämna ut vad de ville.

Upprättelse
Den andra affären som fick Sverige att sätta i halsen, var Geijeraffären. Det som upprörde Peter Bratt då var inte att Geijer gick på bordell, utan att rikspolischefen skrev ett hemligt PM till statminister Olof Palme om säkerhetsriskerna. Peter Bratt skrev en artikel i DN - och Palme förnekade att det fanns ett PM. Ett som numera är till största delen offentligt.
– Palme kunde bara erkänt att det fanns, och med det sparat sin egen heder, DN:s och min.
Stefan Eklund kallade Peter Bratts insatser ”det största journalistiska avslöjandet i svensk historia”. Och visst har Bratt fått upprättelse.
Resultatet av affärerna?
–Någon har sagt att vårt avslöjade om IB kostade socialdemokraterna stödet från en hel generation intellektuella, sa Peter Bratt.
Titeln på Peter Bratts memoarer, Med gott uppsåt? Den är ett citat. Karl Vennberg beskrev Peter Bratt som renhjärtad och med gott uppsåt:
– Och visst krävs det en viss naivitet för att man ska våga avslöja saker, sa Peter Bratt. En cyniker hade ju bara fått sina fördomar bekräftade.
– Att vara naiv är en god kraft. Och att vara vaksam mot makten.

Inger Melin    http://www.bt.se/kultur/affarernas-peter-bratt(514694).gm

______________________

Vem bryr sig om rättsröta?  (ur www.vapenagaren.se/vbl-0505/rotten.htm)

I mitten av juni 2005 skrev SVF till Justitiekanslern (JK), landets högste juridiske ämbetsman, att även om legalt vapeninnehav måste omgärdas av ett stabilt regelverk så ska detta regelverk vara beslutat av Riksdag och Regering, inte av Rikspolisstyrelsen (RPS) på eget bevåg, t.ex.

1. föreskrifter utan bemyndigande

2. föreskrifter i strid med Verksförordningen § 27 punkt 4

3. allmänna råd som inskränker lag och förordning

Punkterna exemplifierades:

Under punkt 1 togs upp föreskrifter om larm, som ej har något bemyndigande.

Under punkt 2 togs upp de senaste föreskrifterna om förvaring hos handlare och skytteföreningar, som är mycket kostsamma. Trots det har inte RPS begärt Regeringens medgivande att införa reglerna.

Under punkt 3 togs upp flera exempel: (A) medlem i skyttesammanslutning, som är monopolistiskt och har kritiserats bland annat av Kammarrätten i Sundsvall, (B) piplängd, dvs kortpipevapen, som är tekniskt ej underbyggt och tillkom genom ett selektivt remissförfarande, (C) åsikt om aktivitet, dvs att man inte kan vara aktiv i ett stort antal olika skyttegrenar, vilket är helt felaktigt, (D) samling av vapen, där RPS skrivit egna regler i form av allmänna råd, (E) förvaring hos enskild skytt, dvs att privatpersons bostad ska jämställas med handlares eller skytteförenings obebodda lokaler, vilket ej har lagstöd.

Efter 3,5 månader kom JK:s svar som visserligen medgav att JK:s behörighet innefattar att granska om föreskrifter håller sig inom ramen för bemyndigandet men "Justitiekanslern prioriterar, med hänvisning till sin instruktion, inte den sortens uppgifter." Han anser att det blir domstolarna som ska avgöra om en föreskrift är giltig eller ej.

14 dagar senare sände SVF ett brev till Riksdagens Justitieutskott med bl.a. ett påpekande att förvaltningsdomstolarna oftast undviker att göra just detta ifrågasättande. Flertalet domar i vapenärenden är baserade på RPS allmänna råd, i strid med Regeringsformen 1 kap 1 §.

Likaså påpekades att även om RPS-chefen utfäst sig att ändra sådana allmänna råd som domstolarna funnit strida mot lagstiftningen så har inget hänt.

Förvaltningsdomstolarnas uppgift är inte att rätta i RPS medvetet felaktiga föreskrifter och allmänna råd. Och eftersom varken RPS, JK eller JO bryr sig begär SVF att Justitieutskottet överväger åtgärder för att förbättra rättssäkerheten.

____________________