Ängelholm, Sweden 19 Marts 2007

EUROPEAN COURT OF HUMAN RIGHTS - ECHR

Council of Europe    F-67075  STRASBOURG CEDEX

France                                 Also sent by telefax to: 0033 3 88 41 27 30

Request for the Referral of Judgment to the GRAND CHAMBER

Application no:                    73841/01

Case:                                   Klemeco Nord AB v. Sweden

Judgment:                            Strasbourg, 19 December 2006

Med stöd av Artikel 43 överklagar undertecknad ställföreträdare för Klemeco Nord AB (nedan: Klemeco) ovannämnda dom med avseende på följande rättsfråga:

- The lack of reasoning in the Court of Appeal´s judgment

Kan hovrättens ”blanka” fastställelse av tingsrättens dom utan egna kommentarer eller synligt beaktande av nya bevis och argument verkligen anses som en rättssäker överprövning i enlighet med Artikel 6, som stipulerar en opartisk rättegång i betydelsen objektiv bedömning?

Merits for that the case is arguably ”exceptional”, and raises a ”serious question”:
 

Skrivningen i Artikel 6 om allas rätt till ”en rättvis och opartisk rättegång” måste i grunden avse bedömningen och inte enbart godtagbara rutiner och nödvändiga formalia kring domstolens verk­samhet i yttre mening. En fair bedömning måste vara Konventionens mål och den egentliga avsikten med Artikel 6! Artikeln bör därför förtydligas i ett protokoll så att det poängteras att det övergripande kriteriet för ECHR och Europakonventionen är en objektiv och opartisk bedömning.

Enligt reglerna får ECHR inte göra en överprövning av huruvida bevis och anförda omständlig­heter verkligen har fått en rättvis bedömning i medlemslandet ifråga. Enda kvalitets­kontrollen för en part är således de nationella appellations­domstolarnas bedömning och synbara resonemang. Men om hovrätten ger en blank fastställelse utan att synbarligen vare sig bedöma eller ens omnämna nya godkända bevis – hur kan då parten (eller ECHR) vara säker på att en rättvis dom har givits i en rättvis rättegång i enlighet med Konventionen? Frågan är i högsta grad befogad i Sverige, eftersom Högsta domstolen aldrig beviljar prövnings­tillstånd när advokat har partsställning i tvisten, såsom in the Case of Klemeco.

Åtminstone måste en högre rättsinstans på något sätt visa att den verkligen har beaktat även nya bevis och argument. Om detta inte framgår av domen, har en tappande part som tillåtits framlägga nya bevis- eller rättsfakta, fullgoda skäl att tvivla på att han erhållit en rättvis bedömning, om än i en formell mening ”rättvis” rättegång.

Det är självfallet domen som skall vara rättvis och inte enbart rättegången, som mycket väl kan arrangeras så att det utifrån sett, ser ut som om den varit juste. Bedömningen skall således vara rättvis och opartisk, vilket absolut inte sker om jäv, osynliga påtryckningar, vänskapskorruption eller dolda och ovidkommande hänsynstaganden förekommer i domarkollegiet mellan någon part och inblandade jurister/advokater/domare.

- ”Vad hjälper det en part om rättegången har genomförts enligt formellt acceptabla former, om bedömningen på goda grunder kan misstänkas ha varit allt annat än objektiv och opartisk?”

Klemeco beklagar att de framförda argumenten kan uppfattas som väl respektlösa eftersom undertecknad angriper den svenska rättsapparatens kärna med påståendet, att det vid vissa partsställningar förekommer otillbörliga hänsyns­taganden från de dömande juristernas sida.

Det är annars allmänt känt att det i ”alla” yrkesgrupper förekommer mutor, otillbörliga påtryck­ningar, svek och fiffel. Ingenting säger att sådant aldrig förekommer bland advokater och i domstolarna, där det ju kan ske i hägnet av kollegial sekretess och med hjälp av ohemul finger­färdighet i den juridiska formuleringen samt medelst underlåten prövning och utan synbar diskussion i högre rättsinstanser? Eftersom frestelserna till fusk ökar och spärrfunktionerna inte hänger med, ökar även den subtila, kollegiala korruptionen på alla nivåer. Historiskt finns ett flertal exempel på tvivelaktiga domar (jfr aktuell JK-debatt i Sverige angående oskyldigt dömda).

Till bilden i ansvarstvisten mellan Klemeco och advokat A. hör att två advokater (S Jernryd och U Jönsson, Lund) samt den juridikprofessor, som anses vara Sveriges främste auktoritet på advokaternas ansvar och skyldigheter (Lars Heuman, Stockholm), enhälligt ställde sig bakom en 23-sidig rättsutredning och Klemecos uppfattning att A. varit vårdslös i sin processföring i Malmö tingsrätt i rättsfallet NJA 1992 s 403. Se följande ordagranna citat ur rättsutredningens sammanfattning, undertecknad av advokaten S Jernryd: ”Min slutsats är att advokat Ström sannolikt förfarit vårdslöst och ådragit sig skadeståndsansvar mot Klemeco genom att vid huvudförhandlingen i Malmö tingsrätt frånfalla en tidigare åberopad skadestånds­grund i stället för att låta tingsrätten pröva grunden (punkten 5.1 i avtal den 30 januari 1986 mellan Klemeco och Jernmanufaktur).”  Se följebrevet till rättsutredningen; bilaga 1.

Rättsutredningen åberopades av Klemeco i rättegången mot A. i Ängelholms tings­rätt, förutom en rikhaltig bevisning. Den primära stämningsgrunden var således att det var skadestånds­grundande att A, som under tre års förberedelse i Malmö tingsrätt hade åberopat avtalsbrottet mot klausulen 5.1, frånföll denna grund vid huvudförhandlingen - trots att flera vittnen kallats att styrka detta avtalsbrott och utan att A. överlade med sin huvudman! Högsta domstolen betonade de facto i sin dom (NJA s 403) betydelsen av klausulen 5.1, och gav i sina betänkanden uttryck för förvåning över att klausulen 5.1 inte hade åberopats! A:s märkliga handlingssätt kan förklaras av att A. låtit sig ”påverkas” av en tidigare hälftendelägare i Klemeco, som trots konkurrens­förbud hade lierat sig med Klemecos avtalsmotpart Jernmanu­faktur AB. Förutom att A:s agerande knappast kan förklaras på annat sätt, finns flera indicier som antyder en komplott.

Att ansvarstvisten mot A. var komplex kan vitsordas. Det handlade trots allt om en rättegång där ansvar utkrävdes för illojalitet eller försummelser i en annan redan avgjord tvist (se NJA 1992 s 403). Komplexiteten blev inte mindre av att A. företog en processuell kupp någon dag före huvudförhandlingen i Ängelholms tingsrätt, genom att överlämna tjugoåtta sidor nytt material (tingsrättens aktbilaga 92 B) till var och en av domarna. Klemeco erhöll skrifterna per post den första förhandlings­dagens kväll och kunde därför inte bemöta de nya påståendena. Klemeco anförde i sitt överklagande till hovrätten nya sensationella uppgifter och flera motsägelser (från tingsrättens aktbilaga 92 B). På grund av A:s regelvidriga över­rasknings­manöver, nödgades hovrätten godkänna 11 (elva) nya relevanta bevis angående A:s faktiska försummelser angående de primära rättsgrunderna.

Hovrätten visste med all säkerhet att det saknades vägledande rättsfall om advokat­ansvaret i Sverige och att Klemecos talan rörde stora skadeståndsbelopp samt att de aktualiserade rätts­frågorna och det materiella innehållet var av ett stort allmänintresse. Vidare kände hovrätten mycket väl till att Klemeco varit utsatt för en oetisk processuell kupp från A:s sida. Undertecknad hade även offentligt debatterat advokatkårens plikter och ansvar i såväl stora dagstidningar som facktidskrifter, vilket hade skapat ett visst medialt intresse. Allt detta borde ha manat hovrätten att diskutera argumenten och ge en fyllig dom, vilket Klemeco hemställde om! Undertecknads forsk­ning visar att hovrätterna alltid ger egna domskäl och resonemang när en advokat är ombud för den missnöjda advokatkunden, och att blanka domar endast förekommer när dylikt ombud saknas.

Klemecos material till ECHR måste ha klarlagt att den allra viktigaste skadestånds­grunden var A:s försummelse att inte låta Malmö tingsrätt pröva avtalsbrottet pkt 5.1. Det är anmärkningsvärt att ECHR felaktigt har angivit att grunden ”in particular” var att inte åberopa standardavtalet EÅ 85, vilket var en underordnad grund – egentligen den fjärde i betydelse! Som andra grund anförde Klemeco för övrigt att A. inte hade åberopat den brevväxling som utvisade minimi-villkoren för att en ensamrätt överhuvudtaget skulle diskuteras med avtals­motparten.

Inte minst mot bakgrund av rättsutredningen är det gåtfullt att Ängelholms tingsrätt ansåg att ”A. har handlagt sitt uppdrag med omsorg och skicklighet”. Avsikten med tingsrättens grundlösa ”fribrev” till A. måste av allt att döma ha varit att slå undan benen på Klemeco och omöjliggöra för en högre rättsinstans att vända på domen. Strategin underlättades av att Klemeco, som förbrukat hela sitt försäk­rings­skydd och förlorat sina tillgångar till följd av den tidigare tvisten i NJA 1992 s 403, inte kunde företrädas av jurist eller advokat av kostnadsskäl utan endast av sin alltmer juridik­kunnige ställföreträdare. Frågan är om ECHR anser att tingsrättens ”betyg” på A. är fullständigt tillförlitligt av det skälet att ”betyget” utdelades med epitetet ”med omsorg och skicklighet”? I så fall är detta ett klartecken till dubiösa domstolsjurister att bre på extra i sina utlåtanden så kommer domen att anses helt tillförlitlig, och överinstansen behöver inte avge något självständigt utlåtande! Är detta rättssäkerhet som är förenlig med Artikel 6?

ECHR bortser från att Klemeco visat att det just i Sverige förekommer en systematisk positiv särbehandling av legitimerade advokater, vilket hittills medfört att ingen klient tilldömts en enda krona i skadestånd i en lagakraftvunnen dom, trots att ett tusental ansvarstvister mot advokater avgjorts under åren! Det finns inga rättsliga avgöranden från hovrätterna eller Högsta domstolen som ger bifall till någon klient eller belyser vilka krav en klient har rätt att ställa på sin advokat!

Denna uppseendeväckande favorisering har nyligen lyfts fram i den entydiga forsknings­rapporten ”Canis non est Canem” från Juridiska Institutionen vid Stockholms Universitet (tidigare översänd till ECHR via e-post). Citat därur: ”Sammanfattningsvis konstateras att klientens möjlighet till framgång med en skadeståndstalan (mot advokat) är om inte obefintlig så i alla fall minimal. … så länge civilprocessen ser ut som den gör idag bör klienten avrådas från att inleda en skadeståndsprocess mot sin advokat."

Annan officiell forskning om advokaternas särställning synes inte ha företagits i Sverige. Emellertid har undertecknad i över tolv års tid (sedan 1994) genom ett tjugotal debattartiklar i fack- och rikspress, tidskrifter, radio och TV-media efterlyst motbevis till sina utmanande påståenden om att den svenska advokat­kåren åtnjuter positiv särbehandling vid ansvarstvister med misskötta klienter. I Sveriges största affärstidning Dagens Industri gav en av debattartiklarna (27 maj 2000) upphov till över femton debattinlägg från andra personer med liknande negativ erfarenhet. Inte ett enda undantag från den uppenbarligen allmängiltiga regeln har dock rapporterats. Därför finns sedan i mars 2006 även efterlysningar på Internet (se www.srsf.se) om eventuella motbevis i form av åtminstone någon enda lagakraft­vunnen dom där klient fått bifall i tvist mot advokat. Inget fall har hittills presenterats. Beklagligt nog synes Svenska statens tillsynsorgan JK och JO ointresserade av det systematiska mönstret, trots att allting talar för att det är någonting som är fel när det rättsliga utfallet är 100 mot 0 (etthundra mot noll!) i ett långt perspektiv. Hoppet står till rättskänslan hos domarna i ECHR! The applicant vidhåller således att Sveriges domstolar i lagakraftvunna domar alltid (läs: till 100 %) har befriat svenska advokater från ansvarsskyldighet i tvistemål anhängiggjorda av enskilda klienter. Detta är ett häpnads­väckande mönster som är så tydligt ett mönster någonsin kan bli. Orsakerna till detta är flera:

Grundvalen är i första hand de svenska advokaternas unika särställning i Sverige i jämförelse med Europa i övrigt. Advokatsamfundet är Sveriges sista skrå i ett skråväsen, som avskaffades redan på 1800-talet. Anmärk­ningsvärt för en rättstat är att det inte är någon demokratiskt sammansatt nämnd utan skrået självt, som avgör vem som skall få bli medlem och åtnjuta de långtgående privilegier som Sveriges Riksdag beslutat ska gälla för advokatskråets medlemmar. Advokat är en yrkestitel som är skyddad av svensk lag. Redan invalda ledamöter kan genom sin röst stänga ute den jurist, som måhända agerat alltför kraftfullt för sina uppdragsgivare mot de advokater, som var motsidans ombud. Advokaten utför vanligtvis sina uppdrag vid den domstol och på den ort där kontoret är beläget. Till följd av sina privilegier, samt att dom­stolen enbart väljer ut och förordnar advokat till offentlig försvarare med sitt ”enrums­privilegium”, sitt monopol vid grupptalan, konkursförvaltning m m, är den svenska advokaten något av dom­stolens betrodde tjänsteman med en tydlig prägel av myndighetsperson. Denna ställning saknar motstycke i Europa trots att advokaterna är fria näringsidkare eller enskilda löntagare. De över 4 400 advokaterna har förutom sina lagfästa monopol och yrkesprivilegier även en egen tillsynsnämnd.

Klemeco-fallet torde visa att kvalitetskontrollen vid civila tvistemål inte alltid fungerar i Sveriges domstolsväsen. Detta i sin tur synes bero på att vänskapskorruption kan uppstå i avsaknad av fungerande motmedel. Förutom att Hovrätterna tillåts avge blanka domar har Högsta domstolen under sextio år inte beviljat prövningstillstånd för civilmål där advokat har partsställning i tvisten. Avslagen underlättas av att Högsta domstolen inte behöver uppge skälen eller ange vilka prejudikat HD anser tillräckliga för ledning av rättstillämpningen. En sådan upplysning vore annars lätt att lämna, då HD:s beslut rimligen torde grundas på faktiska insikter om existerande och adekvata prejudikat.

En annan orsak är att advokater ofta arbetar i domstol under sin utbildning men även senare, och att domare ibland övergår till att arbeta som advokat. Att vänskapsband även knyts på kurser och konferenser och i juristernas intresse­föreningar är förvisso vällovligt. Problemet i ett litet land som Sverige är att potentiella vänskapsjäv inte sällan uppstår, och att medverkande domstols­jurister kan ha en övertro på den egna förmågan att avstå från oetiska hänsyn till en involverad kollega och kunna förhålla sig neutral till de intressen som står på spel.

Genom att det socialdemokratiska partiet har haft oavbrutet maktinnehav i över fyrtio år har Sverige utformats till en stark socialstat med många ”förmyndande” myndigheter. Till följd av förordningar och praxis har Sverige en rättskultur som är beskyddande eller ansvarsbefriande för myndigheter och myndighets­personer. Domstolarna står i Sverige inte fria från staten. Till skillnad från de flesta andra länder är det regeringen som enväldigt och utan insyn tillsätter cirka 150 av de högsta domarämbetena Sverige samt utnämner ordinarie domare. I övriga Norden kan domare bara avskedas av domstol, medan svenska domare kan förflyttas eller avskedas av ett regeringsorgan. Den jurist som inte vill tjäna den politiska makten, riskerar att ödelägga sin domarkarriär. För att rättvisa inte skall vrängas, behövs självständiga domare i oberoende domstolar. I Sverige finns ingetdera. Erfarna samhällsvetare anser Sverige vara ”freds- eller trygghetsskadat” till skillnad från andra länder, som efter 2:a världskriget gjorde upp mot medlöperi och myndighetsmissbruk. Situationen vid svenska domstolar och myndigheter står i skarp strid med U.N. Basic Principles on the Judiciary, GA resolution 40/32, Article 10 (Qualifications, selection and training) samt U.N:s Convention against Corruption.

De svenska jävs- och domarreglerna är ålderdomliga och saknar egentligen någon känn­bar straffsanktion. Vid avsked står andra juristtjänster till reds. Tvånget för juristen att i sin domargärning vara objektiv och göra åtskillnad på sak och person är inte alltför påfrestande då Sverige saknar effektiva rättsmedel och sanktioner mot sin domstolspersonal.

Slutligen finns måhända kufiska förklaringar såsom uppfattningen att det faller på sin egen orimlighet att en advokat kan göra misstag eller vara illojal mot sin uppdragsgivare! Eller den absurditeten, att eftersom domstolarna måste eftersträva att rättstillämpningen är enhetlig i landet, medför detta att försumliga advokater inte kan fällas för detta eftersom detta aldrig hänt tidigare! Ju mer cementerat detta mönster blir, desto omöjligare tycks det bli för Högsta domstolen att justera rätts­utvecklingen.

Undertecknad erinrar återigen om att svenska domstolar inte alltid redovisar parternas anförda omständigheter korrekt, i vart fall vid skadeståndsmål som anhängiggjorts av enskilda advokat­kunder mot advokater. Enskild forskning visar att sådant förekommer när det är uppenbart att advokaten vid en saklig och objektiv bedömning inte kan undgå att fällas för försummelse. Då missförstås argument, grunder och bevis avsiktligt av domstolen! Föreligger ingen möjlighet att vinkla eller fel-vikta åberopade bevis och argument återstår för domstolsjuristerna att i domskälen undertrycka eller förvanska de grunder och omständigheter som klienten åberopat. Dessa rätts­vidriga förfaranden är självfallet mycket allvarligare än att ECHR i förevarande dom felaktigt resumerat förstahands­grunden i Klemecos talan mot A., förebärande att det gällde omständig­heter kring standard­avtalet EÅ 85 och inte rätteligen A:s misskötsel att frånfalla åberopandet av avtals­brottet mot klausulen 5.1.

I Klemecos fall kunde dock hovrätten knappast ”formulera bort” Klemecos nya relevanta bevis eller övrig stark bevisning från tingsrätten, eftersom en hovrättsdom kan bli föremål för juridisk forskning. Då domstolarnas målsättning var att A. skulle frias enligt sedvanligt mönster återstod för hovrätten att inte skriva någonting alls och hoppas på att Klemecos ställföreträdare inte skulle orka kämpa vidare. Ett både cyniskt och orättfärdigt förhållningssätt.

In the Application 11071/03 klagade sökanden i likhet med Klemeco på favoriseringen av advokater i civila tvistemål i Sverige. Undertecknad har fått del av den sorgliga uppgiften att förre ordföranden för Sveriges Advokatsamfund, E Fura Sandström, tillät sig vara en av tre domare, som på jäviga grunder avvisade klagomålet. (Se Beslut den 13 nov 2003 och efterföljande brev från ECHR den 15 dec 2003 och den 13 May 2004). Undertecknad vet att allt vad jäv och kollegial hänsyn heter skall vara bannlyst i Europadom­stolen. Med tanke på att Klemecos klagomål rör den svenska domar- och advokatkårens inre verksamhet och speciella förtroende, har undertecknad anledning hemställa om att detta ärende bereds utan medverkan av domare eller jurister vid ECHR, som på något vis har anknytning till det svenska rättsväsendet.

Undertecknad agerar utifrån sitt samhällsansvar och inser att kritiken om otillbörliga hänsyns­taganden i de svenska domstolarna är utomordentligt allvarlig och kan uppfattas som respektlös. Likväl är ordvalet inte värre än vad saken förtjänar. Beprövad erfarenhet från många företag och enskilda som oskyldigt drabbats måste få komma fram. Måhända medför dock Klemecos ”respektlösa” påståenden att bolaget inte får rubricerade rättsfråga omprövad av The Great Chamber. Undertecknads tro har dock alltid varit att endast full öppenhet och ärligt meningsutbyte i en anda av god etik och sund rättskänsla kan reparera de missförhållanden som ständigt upptäcks i alla länder och sammanhang oavsett anseende och status. Hoppet står fortfarande till en sansad ändring med bistånd från ECHR, i annat fall återstår en smärtsam och framtvingad revision genom modern informationsspridning. 

Övrigt:    The applicant company will hereby state that the judgment of ECHR Court about the length of the proceedings can be fully accepted by Klemeco.

Yours faithfully,

Bertil BURSTRÖM, ställföreträdare och ombud för KLEMECO NORD AB

(Juridisk rådgivare för småföretagare och innovatörer; Nämndeman vid Jurynämnden i Skåne; Nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge 2003-2006; Styrelseledamot i fyra kommunala bolag i Ängelholm; Styrelseledamot i Kulturförbundet TANKE OCH KÄNSLA; Vice ordförande i Stiftelsen Rättsstödsfonden; Styrelseledamot i två uppfinnareföreningar m m)

Össjö-Boarpsvägen 80, SE- 266 91 Munka Ljungby, SWEDEN    Phone +46  431 43 32 80     Fax +46  431 43 32 81    e-mail: bertil@srsf.se

Bilaga: 1 (Följebrev till rättsutredning)