Intryck från hovrätten
Av Christina Ramberg, professor i handelsrätt vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Inledning
Jag har under tre månader adjungerat på heltid som domare i Hovrätten för Västra Sverige. I vanliga fall är jag professor i handelsrätt på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Jag blev mycket glad över möjligheten att få arbeta på hovrätten för att på så sätt få bättre förståelse för hur juridiken fungerar i praktiken. Med denna lilla skrift vill jag förmedla några av de intryck och reflektioner som tiden på hovrätten givit upphov till. Jag syftar endast till att berätta om hur verksamheten upplevs av mig som inte fostrats in i domstolsatomsfären. Det är alltså spridda funderingar utan större mening eller mål.

Advokaterna
Det som först slog mig när jag började arbeta i hovrätten är hur viktiga advokaterna är. Domstolen är i de dispositiva tvistemålen helt bunden av advokaternas yrkanden och grunder. Det är en fröjd att vara domare när advokaterna har byggt upp sin argumentation logiskt och stringent samt pläderar på ett sätt som ger hjälpsam input till domskälen.
Tyvärr händer det att advokaten inte gör ett bra arbete. Som domare är det frustrerande att inte kunna döma rättvist på grund av att advokaten missat att åberopa vissa grunder och omständigheter. Ibland är det kanske ett utslag av taktik och strategi från advokatens sida men jag har flera gånger varit tämligen övertygad om att det är fråga om inkompetens och alltså inte om sofistikerade strategier. Det är nog svårt att förstå för en utomstående vilka tidskrävande, komplicerade och tråkiga analyser som domarna tvingas göra när advokaten varit luddig eller missat viktiga saker och därför inte givit motpartsadvokaten anledning att förmedla sin syn på centrala omständigheter. Vid flera tillfällen har min nattsömn blivit förstörd på grund av att jag känt så stor irritation över att advokaten har sumpat sin klients möjligheter till framgång.
Advokatkvaliteten är ojämn. Vissa ombud är strålande och andra ombud är uppseendeväckande dåliga. Tyvärr är det inte så enkelt för klienten att bedöma ombudets kompetens. De flesta klienter lever nog i den villfarelsen att advokattiteln borgar för tillräckligt god kompetens. Om jag vore advokat och hade för lite att göra, så skulle jag sätta mig en dag eller två på hovrättens arkiv och läsa domar. Då skulle jag enkelt hitta minst tjugo fall där det finns goda chanser att vinna ett mål på den grunden att en advokat åsidosatt de krav på fackmässighet som en klient kan kräva. Kanske blir i framtiden Archive Readers den svenska motsvarigheten till de amerikanska advokater som kallas för Ambulance Chasers?
Advokatsamfundet borde överväga om spännvidden i kvalitetshänseende inom advokatkåren är acceptabel. Jag vill gärna tro att den övervägande andelen av Advokatsamfundets medlemmar håller en god kvalitet. Denna majoritet borde se det som ett problem att inkompetenta kolleger drar ner hela kårens rykte.
Sett från hovrättens perspektiv är advokater som inte noga redogör för grunderna ett resursproblem. Hovrätten tvingas göra omfattande rättsundersökningar när en advokat med hänvisning till principen om jura novit curia (domstolen känner lagen) underlåter att noga redogöra för på vilka rättsliga grunder klienten skall vinna. Är det rimligt? En seriös advokat måste göra en omfattande rättslig analys för att bedöma om det är värt att ta tvisten till domstol. Det bästa vore om vardera partens rättsliga analys gjordes tillgänglig för domstolen så att inte domstolen behövde göra en tredje djupdykning ner i alla potentiella rättskällor. Jag tycker det vore bättre om advokaterna presenterar för hovrätten de rättskällor - i form av lagar, rättsfall, förarbetsuttalanden, handelsbruk och doktrin - som de anser talar för att deras klient skall vinna målet. Därefter skulle det vara domstolens uppgift att ta ställning till vilket värde de angivna rättskällorna skall tillmätas (naturligtvis talar jag nu endast om dispositiva tvistemål).
Ibland misstänker jag att advokaten inte har gjort någon undersökning av rättskällorna. Istället skjuter advokaten från höften och hoppas på att domstolen finner ett svar som gynnar hans klient. Detta är högst otillfredsställande dels eftersom det kan leda till onödiga kostnader för den huvudman som förlorar målet, dels eftersom det innebär slöseri med skattepengar att parter tvistar trots att de borde ge upp innan saken dras inför rätta, dels ock på grund av att en otillräcklig rättsutredning kan leda till att advokaten inte anför de för klienten avgörande grunderna och omständigheterna.
Jag menar alltså att det vore till gagn för samhället och för enskilda parter om vi i Sverige hade den engelska attityden, där domaren säger till advokaterna: ”Give me the law.” Detta skulle innebära att advokaterna inte kan räkna med att domstolen företar omfattande undersökningar av rättskällorna. En sådan reform borde inte innebära något väsentligt merarbete för advokaterna eftersom advokater enligt god advokatsed ändå redan idag måste göra detta arbete.
Principen om jura novit curia sammanhänger kanske till viss del med att parter inte behöver anlita advokat i domstol. Erfarenheten av arbetet i hovrätten får mig att tro att det vore bra med advokattvång i domstol. Det står helt klart att en part utan advokat i de allra flesta fall helt saknar kompetens att sköta sitt ärende och många gånger förlorar målet på grund av denna kompetensbrist.
Anledningen till att jag vågar föra fram så provocerande tankar är i första hand att jag inte vill att mina skattemedel skall användas i onödan. Parter utan advokat förorsakar kostnader i domstol som är helt onödiga (detsamma gäller parter med dåliga advokater). Ytterligare en positiv effekt av advokattvång i domstol är att chanserna ökar för att rätt man vinner i domstol.
Låt mig klargöra att jag anser att ett advokattvång förutsätter att parter i högre omfattning får bidrag från staten för ombudsarvode (access to justice-argumentet). Totalt sett tror jag emellertid att staten skulle tjäna mer på att betala för advokatinsatser än för onödig domstolsadministration.

Att döma till fängelse
Innan jag var innanför domstolens väggar tänkte jag ofta att det är för sorgligt att man inte sätter skurkar i fängelse oftare och längre. Men den första gången jag själv ”tvingades” att döma till fängelse kände jag ingen tillfredsställelse – tvärtom. Det kändes inte alls bra att detta fängelsestraff med stor sannolikhet endast skulle bidra till att en stackars ung man fick skadlig inspiration från sina fängelsekamrater samt leda till att hans vilja och möjligheter att komma tillrätta med sitt leverne sannolikt skulle minska.
Även om man som domare i Sverige idag inte har ansvar för liv och död så har jag känt ett stort ansvar och ”darr” när jag utövat makt över människors framtid på ett så påtagligt sätt som genom en fängelsedom. Jag har fått ett intryck av att kollegerna i hovrätten känner likadant även om många av dem säkert vant sig vid den darriga ansvarskänslan och inte känner av den lika starkt som en nybörjare.
För det mesta går överläggningarna mellan domarna ut på att analysera om åklagaren lyckats bevisa den tilltalades skuld. Endast vid något enstaka tillfälle har jag haft en känsla av att den tilltalade presumerats vara skyldig. Men det är svårt att säga om denna min känsla är riktig. Kanske har den erfarna domaren snabbare kommit fram till den tilltalades skuld under det att jag själv måst treva mig fram till samma slutsats.

Noggrannheten
Små struntmål tas på stort allvar i hovrätten. Det sker inget hafsigt snabbarbete bara för att målet rör etthundra kronor eller är totalt dödfött. Även ett hopplöst överklagande av P-bot förbereds noga och behandlas under en ingående föredragning av minst tre välavlönade domare.
Man kan fråga sig om denna noggrannhet är bra eller dålig. Egentligen är den upprörande. Är det rimligt att ett överklagande som omöjligtvis kan vinna framgång och som rör en struntsumma skall handläggas för mer än 10 000 kr av våra skattepengar?
Noggrannheten förtjänar emellertid stor respekt. Hur skall man veta om det är ett hopplöst överklagande om man inte prövar det på allvar? Risken skulle vara stor att förtroendet solkas för all handläggning i hovrätten om man alltför lättvindigt hanterar små hopplösa ärenden. Eller med andra ord; det är viktigt att arbetet i stort som i smått är av hög kvalitet.
Som jag tidigare påpekat kanske det skulle kunna vara en lösning att införa advokattvång i hovrätten. Därigenom skulle antagligen en hel del onödiga överklaganden kunna undvikas. Även om nya typer av kostnader därigenom skulle uppstå i form av ersättningar till advokater, skulle samhället antagligen totalt sett göra en inbesparing eftersom handläggningen i hovrätten skulle bli mindre omfattande. Dels skulle advokaten kunna avstyra att de hopplösa målen hamnar i hovrätten, dels skulle de mål som behandlas i hovrätten vara bättre förberedda och kräva mindre omfattande handläggningsarbete av hovrätten.
Kanske skulle ökad transparens med avseende på kostnaderna också kunna bidra till att tingsrättens avgöranden inte blev överklagade i onödan. Jag syftar på transparens avseende vad det faktiskt kostar att handlägga ett ärende i hovrätten. Man kan tänka sig att man i slutet av varje dom eller beslut anger ett belopp som framräknats enligt en schablon där man beaktat den administrativa handläggningen av målet, referentens förberedelsetid, överläggningstiden för dem som deltar i beslutet samt efterarbetet. Det skulle då kunna stå t.ex.: ”Statens kostnad för att handlägga detta mål uppgår till cirka 55 000 kr. Kostnaden skall stanna på Staten.”
I skiljeförfaranden framgår det alltid tydligt vad domarinsatsen kostat eftersom denna kostnad vanligtvis skall betalas av den förlorande parten. Jag är övertygad om att det har en konflikthämmande funktion. Jag anser absolut inte att parter vid allmän domstol skall betala för domarinsatsen. Men kanske kan en större kunskap om vad förfarandet i allmän domstol kostar i alla fall få en viss hämmande effekt.
Jag anser för övrigt att motsvarande transparens bör förekomma i alla statsfinansierade sammanhang, t.ex. avseende skola och sjukvård.

Ondska
Jag tror att jag under min korta tid på hovrätten stött på ondskefulla människor. Dvs. personer som gör livet för andra människor outhärdligt. På sätt och vis tycker jag synd om den onda personen. Det verkar inte alls som om den onda själv är medvetet ond. Jag skulle trots detta vilja karaktärisera det hela som ren och skär ondska. Eller med andra ord; som totalt uppslukande egoism och oförmåga att ta hänsyn till andra människors känslor.
Jag vill klargöra att jag inte med de onda personer jag träffat syftar på kollegerna i hovrätten, utan om parter i målen.
Dessa möten med ondska väcker filosofiska tankar av svår natur. Jag känner stor tacksamhet över att jag personligen förskonats från att själv ha drabbats av så ondskefulla personer. Jag känner oro för att mina barn skall behöva råka ut för ondska. Jag grubblar över om jag själv är ond utan att själv förstå det. Jag funderar över vad som orsakar ondska och om den går att bota. Jag slås av att de personer som utsätts för ondska inte verkar bli onda tillbaka utan snarare reagerar med uppgivenhet. Det känns mycket tungt att veta att en medmänniska ser framtiden an med visshet om att den ondskefulla kommer att plåga honom eller henne i många, många år framöver. Domstolens möjligheter att förhindra detta är tyvärr begränsade och jag kan inte fundera ut några enkla lösningar.
Jag undrar vad som händer med domare som kanske oftare än andra möter onda människor. Får de en snedvriden uppfattning om människosläktet? Blir de mer cyniska? Finns det en risk att de ser ondska hos sådana personer som inte är onda? Eller tränas de i att upptäcka subtil ondska där andra inte kan avslöja den? Får de en annorlunda referensram så att de själva blir mer onda (för ondska måste ju vara en gradfråga)? Eller blir effekten den motsatta; att domare ser spåren av ondska och på så sätt kan mota Olle i grind när det gäller dem själva? Eller är det kanske så att man som erfaren domare tar avstånd från hela idén med ondska och anser att det bara är barnsliga personer som känner behov av att använda så naiva begrepp som ondska?

Umgänges- och vårdnadsmålen
Jag behövde inte delta i så många familjemål om umgänge och vårdnad av barn. Det är jag tacksam för. Det finns en mängd orsaker till varför jag helst inte vill delta i sådana mål.
Det krassa skälet är att förhandlingarna tar lång tid och man tvingas höra på ganska ointressanta redogörelser, t.ex. för vem av parterna som bytte flest blöjor för fem år sedan.
Det personliga skälet är att jag inte kan låta bli att fundera över min egen skilsmässa och över de problem (små, men ändå) jag har i mitt nuvarande äktenskap. Det är säkert bra att fundera över sådant – men inte på jobbet och inte för ofta och inte i den destruktiva atmosfär som vårdnads- och umgängestvister i domstol utgör.
Den viktigaste anledningen till varför jag helst inte vill delta i umgänges- och vårdnadsmål är min brist på kompetens. Hur skall jag kunna bedöma vad som är bäst för barnet? I vad mån får jag i en sådan bedömning låta mig präglas av mina egna fördomar och erfarenheter? I vad mån måste jag göra en bedömning som står i strid mot vad som känns bra i magen? Vad vet jag om vad som är bäst för barnet? Jag har som jurist tränats i att göra analyser baserade på lagregler. Vissa av dessa regler är mer lösliga än andra. Jag kan inte komma på en enda lagregel som är så löslig som den att ett avgörande skall baseras på ”barnets bästa”. Det är nästan så att det inte är en lagregel. Därför ifrågasätter jag om domstolen alls skall vara involverad i denna typ av beslut.

Den intellektuella miljön
Som verksam vid universitetet och med forskning var jag övertygad om att universitetet erbjuder en intellektuellt sett mer stimulerande miljö än hovrätten. Men frågan är om inte hovrätten är ännu mer stimulerande. På hovrätten tvingas man att dagligen ta sig an intellektuella utmaningar och att argumentera med kolleger om hur olika problem skall lösas. På universitetet argumenterar man på seminarier de få gånger som man har lust att gå på seminarier. Man kan alltså undvika intellektuell stimulans på universitetet. På universitet kan man vara ensam-intellektuell med sin dator och sitt manuskript. På hovrätten måste man bryta sina idéer mot kollegernas.
Jag hade tidigare hört av domare att domarjobbet mest består av en massa bevisfrågor och att det endast sällan blir fråga om att ta tag i spännande juridiska problem. Detta tycker jag inte stämmer. Min erfarenhet från hovrätten är att jag nästan dagligen har fått ta mig an ett rättsligt problem som inte är trivialt. Om man har behov av intellektuell stimulans på jobbet så blir det i hög grad tillfredställt på hovrätten.
Jag kan visserligen känna en viss frustration över att hovrättsarbetet inte medger fyra års djuplodande studie av varje problem som dyker upp. På universitetet finns det ju möjlighet att på ett helt annat sätt gå till botten med ett problem och verkligen vrida och vända på det samt sätta in det i sitt stora sammanhang. På hovrätten och universitetet är ambitionsnivån densamma; rättsutredningen skall bli tillräckligt bra med hänsyn till den rimliga tid som kan allokeras till analysen. Skillnaden består i att den allokerade tiden är mycket mindre på hovrätten. En annan skillnad är att på universitetet sätter man själv upp ramarna för analysen under det att hovrättsdomaren måste avgöra målet inom de ramar som givits av parterna och advokaterna. Slutligen kan man på universitetet helt själv välja vilket problem man vill analysera. På hovrätten tvingas man däremot ibland (sällan, men ändå) ta sig an sådana rättsliga problem som man själv anser vara väldigt tråkiga.
Jag har känt en stor tillfredsställelse och arbetsglädje på hovrätten. Men efter de månader då jag koncentrerat mig helt på domaruppgiften känner jag ändå en viss längtan tillbaka till universitetet. Vad är det jag saknar? Det handlar inte om att få gnugga geniknölarna – det får jag göra minst lika mycket på hovrätten. Jag tror att det handlar om en längtan att få analysera ett problem utan att vara instängd i de ramar som advokaterna ger. Jag tror också det är en längtan efter att resultatet av analysen skall nå en större krets än parterna i målet. Jag vill föra ut budskapet till hela samhället i en bok! Men frågan är vad som läses av flest – mina böcker eller rättsfall i RH…

Pragmatism contra perfekta teoretiska lösningar
Vid några tillfällen har jag upplevt att den lösning som tre domare enats om kanske inte är helt vattentät ur principiell och teoretisk-juridisk synvinkel. Men ändå ”känns” den riktig eftersom resultatet är praktiskt sett vettigt. Naturligtvis har det i sådana fall inte varit fråga om avgöranden som går stick i stäv mot uttrycklig lag eller HD-praxis utan om situationer där rättsläget inte är glasklart och där man som domare upplever att det finns ett visst manöverutrymme som förtjänar att utnyttjas på ett sätt som leder fram till en lösning som är praktisk.
Det ligger en fara i domare försöker finna en praktisk lösning istället för att borra sig ner i grundläggande teoretiska principer och på så sätt finna Det Enda Rätta Svaret Beträffande Innehållet I Gällande Rätt. Faran är att domaren bara tycker helt fritt och alltså inte dömer enligt lag. Faran är också att viktiga principiella intressen åsidosätts till förmån för en enkel praktisk lösning. Men jag tycker inte att dessa farhågor bör överdrivas. Om tre domare tillsammans enas om en pragmatisk lösning i en situation där rättsläget är oklart så känner jag mig trygg om att rättssäkerheten är tillräckligt tillgodosedd.

De stora sammanhangen
I dispositiva tvistemål har jag ibland noterat att pragmatiska argument inte viktas så särskilt tungt trots att de är tillåtna argument. Jag menar att ett av de allra viktigaste argumenten i tvistemål är att lösningen skall underlätta för samhällslivet. Man bör alltså enligt min mening ta stor hänsyn till vad t.ex. en viss avtalstyp fyller för funktion eller hur ett visst förfarande i samband med sakrättsliga säkerheter fungerar i praktiken. Ibland verkar det som om domstolen fokuserar så mycket på det enskilda fallet att helheten skyms. Eller med andra ord; man ser inte skogen om man bara fokuserar på ett enskilt träd.
Man skulle kunna säga att det är advokaternas uppgift att för domstolen förklara de stora sammanhangen. Men samtidigt kanske man kan hävda att de stora sammanhangen är notoriska fakta som domstolen skall beakta utan att de åberopas eller att de faller inom det svårfångade jura novit curia-området.
Domaren uppfattar vanligen sin uppgift som att analysera det enskilda fallet (det enskilda trädet) oavsett hur det förhåller sig till omgivningen. Domstolen bryr sig så att säga inte om ifall trädet befinner sig i en skog. Här ser jag en krock med forskarens angreppssätt. Forskaren vill kunna generalisera utifrån varje dom och ser varje dom som ett budskap till omvärlden; gör inte såhär eller gör så här. Jag anser att en dom är något mycket mer än en lösning på en historisk konflikt mellan två enskilda parter. Varje dom, från varje domstol (alltså inte endast HDs prejudicerande domar) har ett framtidselement och är en läxa för många fler än parterna.
Jag har en känsla av att mina domarkollegers ambition att döma rätt framför allt motiveras av att de enskilda parterna skall behandlas rättvist. Min ambition att döma rätt motiveras huvudsakligen av att budskapet till omvärlden skall bli det rätta. Häri ligger en grundläggande skillnad. Lyckligtvis är ambitionen densamma; att döma rätt. Men trots detta viktas nog parternas argument olika beroende på om man tittar på ett träd eller en skog.
Utformningen av domskälen blir annorlunda om man - som jag - ser allmänheten som målgrupp eller om man - som många domarkolleger – ser de enskilda parterna som målgrupp. I takt med att doktrin i allt högre grad refererar till hovrättsavgöranden tror jag att det blir viktigare att domskälen utformas med tanke på fler än de enskilda parterna och att domarna ägnar en tanke åt vilken signal domen sänder till samhället i stort.

Språket
Vid flera tillfällen har jag reagerat mot det svåra språk som domstolen använder sig av. Detta är jag inte den första som påpekar. Det är en debatt som pågått länge och ett problem som förefaller omöjligt att lösa en gång för alla.
Som lärare drivs jag av en ambition att mina studenter skall förstå vad jag säger. Samma ambition har säkert domare i förhållande till parterna. Som lärare tvingas jag att ständigt fundera över om de saker som jag anser vara självklara också är självklara för mina studenter. Väldigt få saker visar sig då vara självklara för studenterna. Vi lärare glömmer lätt bort att det självklara inte är självklart. Jag tycker mig ha sett att även domare ibland glömmer det.
För en part i hovrätten måste det i normalfallet vara obegripligt när domaren frågar om åklagaren vitsordar ett visst förhållande eller om någon biträder en viss uppfattning eller när någon erinras om vittneseden. Det syns ofta på partens kroppsspråk att han eller hon inte fattar ett dugg. Ibland skulle jag önska att domaren bättre försäkrade sig om att alla i salen förstod vad som sades.
Detsamma gäller obegripligheter i många av de skrifter som domstolen tillställer (sic!) parter.
Olika arbetsgrupper jobbar kontinuerligt med att ta fram mallar med mer begripligt språk. Men faktum är att jag inte tycker att så mycket har hänt sedan min tid som notarie för mer än tjugo år sedan. Kanske är den bästa lösningen på detta problem att införa advokattvång i domstol. Då kan man utan allvarliga betänkligheter använda ett effektivt fikonspråk i domstolen och känna sig trygg om att parterna får information från sina ombud om vad som försiggår.
En domare som jag arbetade för som tingsnotarie sade till mig att om man hade som ambition att parterna skulle förstå ”så skulle det bara stå fan och djävlar i domarna”.  Det sades som en grov överdrift men kanske ligger där ett korn av sanning ändå.

Vittneseden och mened
En liten petitess som inte är oviktig är vittneseden. Jag anser att den är central för allmänhetens tilltro och respekt för domstolsväsendet. I nästan alla rättegångar förekommer vittnen som skall avlägga vittnesed eller påminnas om den. Skyldigheten att tala sanning i domstol är inget man bör ta lättvindigt på. Men det är nog inte självklart för alla i samhället att en vit lögn i domstol kan leda till stränga straff för mened. Ordet ”mened” leder ju lätt tankarna till ”menlös” och låter kanske inte alls så allvarligt i allmänhetens öron.
Jag skulle önska att den domare som förestavar vittneseden eller påminner om den alltid gör det långsamt, ser mycket högtidlig ut och spänner ögonen i vittnet. Jag skulle också önska att påminnelsen om menedsbrottet sker med eftertryck och inte som en slentrianmässig litania. På hovrätten är det ibland så som jag önskar, ibland inte.
Det är frustrerande att behöva lyssna på vittnen som ljuger. Som tur är verkar det inte ske alltför ofta. Ibland är lögnerna taffliga men det värsta är när vittnet framför lögnerna helt skamlöst. Jag trodde att det var en viktig uppgift för domare att till åklagaren anmäla misstanke om mened. Jag trodde att domstolen hade en särskild uppgift att upprätthålla legitimiteten för domstolen genom att inte stillatigande acceptera att brott begås i självaste rättssalen. Men jag trodde fel.
Jag har av mina kolleger fått lära mig att Justitieombudsmannen (1354-2000) kritiserat en domare som anmält ett vittne till åklagaren. Detta avgörande framstår för mig som underligt. Vem skall anmäla menedsbrott och andra skumma förfaranden från vittnen om inte domstolen gör det? I brottmål kanske åklagaren själv blir varse brottet och sätter igång en utredning. Men i tvistemål finns det ju ingen åklagare som kan varsebli brottet. Och vem är målsägande i samband med mened? Jag menar att det är de domare som vittnet åtagit sig att tala sanning inför.
Om jag tillåts att återigen delta i domstolsarbete och möter ett vittne som ljuger, tror jag att jag kommer att vara så modig att jag trots Justitieombudsmannens avgörande anmäler saken till åklagare. Skulle jag emellertid fega ur, så skulle jag i konsekvensens namn fortsättningsvis endast hastigt mumla något otydligt i samband med vittneseden i tvistemål. Det vore ju inte rättvisande att varna någon för att ljuga när det i praktiken inte händer något obehagligt om vederbörande ljuger.
Kanske skulle vi byta brottsrubricering och istället för ”mened” kalla det för ”menlös”?

Arbetsglädjen och den galghumoristiska miljön
Jag har sällan skrattat så mycket och så ofta som under mina tre månader på hovrätten. Skratten har varit av olika karaktär. De flesta har dock varit resultatet av rå galghumor. En person som kom helt utifrån och plötsligt fick höra de skämt som utvecklas under en vanlig kafferast skulle kanske ta illa upp. Jag tror emellertid att skämtsamhet är en nödvändig ingrediens i ett arbete som i hög grad präglas av tragiska situationer. Det skulle vara förödande om hovrätten i en iver av politisk korrekthet förbjöd skämtsamhet.
Kafferasterna är intressanta på så vis att arbetskamraterna talar till 90 % om jobbet. Anledningen tror jag inte är att man skyggar för personlig närhet utan istället att det finns ett genuint engagemang och intresse för arbetsuppgifterna. Den tunga och mörka dimensionen tror jag att de flesta kolleger hanterar genom att skämta.
Naturligtvis skämtas det inte under förhandlingarna. Det är omöjligt att känna glädje och skratta när man öga mot öga möter människor som har stora problem. Men i pauserna och på kafferasterna så vrider man ofta på situationen så att den blir dråplig och komisk. Jag uppfattar inte alls att denna skämtsamhet ger uttryck för förakt eller cynism. Skämten sker nämligen inte i form av ironi. Istället är det helt klart när det skämtas och när det är allvar. Det är antagligen därför skämten är så jätteroliga – det är ingen tvekan om att det är fråga om just skämt.
På hovrätten är alltså kasten mellan djupaste allvar och dråpligaste komik frekventa och stora. Det är säkert det enda sättet att skapa en god arbetsmiljö. Ingen normalt funtad person skulle stå ut med att inte ofta få ta pauser från det allvar som präglar arbetet i form av olyckligt lottade personer, våldsamheter och konflikter. Skämtsamheten är effektiv som paus och gör att man sedan med desto större engagemang kan ägna sig åt den allvarsamma sidan av arbetet.

Domaren som robot
Vid många förhandlingar i hovrätten är det som en osynlig ridå mellan parterna och domarna. Kutymen verkar vara att domaren skall sitta orörlig och lyssna på vad som sägs utan att visa några tecken på intresse, avsky, medhåll eller tveksamhet. Inledningsvis säkerställer man vilka parter, advokater och åklagare som finns i salen. Men det är endast sällan som domarna och protokollföraren presenteras för övriga i salen. Det intryck som då förmedlas är att domarna är mer robotar än mänskliga varelser.
När man har lyssnat färdigt på parterna i en rättegång känner jag ofta ett behov av att ge en sammanfattande kommentar om sådant som aldrig framkommer i en dom. Det kan vara ett behov av att ge en klapp på axeln: ”Bra att du har varit drogfri så lång tid.” Andra gånger känns det lämpligt med en förmaning: ”Du skadar både dig själv och din son om du fortsätter att terrorisera din exfru.” Ibland kan en vädjan vara på sin plats: ”Ditt liv håller ju på att gå käpprakt åt helvete, skärp dig!” Med sådana kommentarer blir domstolen mänsklig och visar engagemang.
Jag har emellertid förstått att det är i princip otänkbart att ge sådana kommentarer. Jag tror att jag vet anledningarna. Kommentarerna skulle medföra en stor risk att domstolen inte verkar opartisk. Dessutom kan personlig närhet ge grogrund för aggression och våld mot domstolen. Vidare finns det en stor risk för att kommentarerna endast blir plattityder som den som uttalandet riktar sig mot ändå inte är mottaglig för (”en gammal kärring som fattar nada om det hårda livet kan lika gärna hålla käften, typ”). Sist, men inte minst, är risken stor att domstolen förvandlas till någon sorts präktig moralpredikare av tvivelaktigt slag.
Trots dessa allvarliga invändningar mot att ge kommentarer i anslutning till rättegångar kan man inte helt blunda för att det finns positiva aspekter. Den som är iblandad i en konflikt har ett behov av att få uttrycka sin åsikt och känna trygghet om att någon har lyssnat på honom eller henne. Detta har i modern statsvetenskaplig forskning visat sig vara centralt för förtroendet i samhället. Det finns en risk att robotatmosfären i hovrätten ger parterna en upplevelse av att domstolen inte bryr sig om vad som sägs. Detta är en felaktig uppfattning. Mitt intryck är att hovrätten verkligen lyssnar på varje argument och också försöker visa det i sina domskäl. Men parter lusläser nog sällan domskäl – det är en alltför svårtillgänglig materia. Därför är det viktigt att man under rättegången skapar en känsla av att verkligen ha lyssnat och brytt sig om vad parterna sagt.
Jag tror inte att vi i den moderna tid vi nu lever i skapar respekt och legitimitet genom avstånd där hovrätten både i psykisk och fysisk mening är höjd över parterna och tyst sitter och lyssnar med stenansikten. Jag tror att parternas respekt vinns genom att de känner sig trygga om att domstolen med intresse lyssnat på vad de har att säga. Sådan trygghet kan man antagligen skapa bättre genom mindre stenansikten, domarbord i samma höjd som parternas bord samt en och annan personlig (väl balanserad) kommentar när en sådan är lämplig att framföra.
Men det kanhända att det är tillräckligt bra som det är. Många gånger visar rättens ordförande att han eller hon lyssnar väldigt intensivt bara genom att blixtsnabbt rätta en part eller ett vittne som t.ex. råkar säga ”september” istället för ”oktober” eller ”Kalle” istället för ”Olle”. Sådana rättelser kan ibland framstå som onödiga, men de fyller en viktig funktion på så sätt att de signalerar att domarna är uppmärksamma på minsta detalj.

Avslutning
Det är förmätet av mig att efter en så kort tid i hovrätten ha synpunkter på verksamheten. Naturligtvis kan man inte få en riktig bild efter ett hastigt inhopp. Men kanske kan det som jag sett med nya ögon i alla fall vara av visst intresse.
Jag går nu tillbaka till mitt ordinarie arbete som professor på universitetet och kan berätta för kolleger och studenter att
1. domarjobbet är jätteintressant;
2. det är kul, kamratlig och vänlig stämning på Hovrätten för Västra Sverige;
3. man som medborgare kan känna förtroende för att arbetet i hovrätten sker med hög kvalitet;
4. när hovrätten dömer ”fel” så beror det ofta på att en part inte haft advokat eller på att advokaterna begränsat hovrättens möjligheter eller brustit i sin pedagogiska förmåga;
5. många av de svåra seminarieövningar som jag ger studenterna är tagna ur den osannolikt spännande verkligheten; och att
6. det händer något konstigt med tiden när man arbetar på hovrätten – den går så fort.

Slutligen:
Hjärtligt tack för tiden på hovrätten!

Christina Ramberg
29 mars 2006